Frivillig militärtjänst för kvinnor

Jägarbrigaden 23.2.2017 9.55 | Publicerad på svenska 13.3.2017 kl. 8.21
Pressmeddelande
Undersergeant Seila Pihanurmi

2016 var ett rekordår gällande antalet kvinnor som sökte sig till frivillig militärtjänst för kvinnor. Hela 842 kvinnor sökte till milin, vilket är nästan 50 stycken fler än någonsin tidigare under de dryga tjugo år som det har varit möjligt för kvinnor att söka till frivillig militärtjänstgöring.

Jag var en av dem. Jag kommer ihåg att jag var ganska nervös när jag cyklade till urvalsprovet i Hiukkavaara i Uleåborg en morgon i april. Självkritiska tankar poppade upp i huvudet; räcker min kondition till för att genomföra militärtjänsten? Vill jag verkligen förbinda mig till att försvara Finland för resten av mitt liv? Tänk om tjänstgöringen är för mentalt krävande? Kan jag vara till nytta för försvarsmakten? Samtidigt kände jag dock hur spänningen bubblade i maggropen. Jag var på väg att inleda något som jag hade planerat redan i flera års tid. Jag visste att om jag fegar ur nu så kommer jag att ångra det resten av mitt liv.

Visst hade jag funderat på vad värnplikten innebär redan i februari när jag skickade in ansökningspappren. Ansökningarna och alla nödvändiga dokument ska senast den 1 mars vara framme vid den regionalbyrå som din hemkommun hör till. I ansökningsblanketten ska den sökande ange sina personuppgifter samt önskat inryckningsdatum. Dessutom ska ett frågeformulär angående tjänstgöringen och för undersökning av den sökandes hälsotillstånd fyllas i och bifogas till ansökan tillsammans med ett läkarutlåtande angående hälsotillståndet. Om jag inte verkligen hade menat allvar med mina militärplaner, skulle redan det här pappersarbetet ha fått mig att ge upp hela projektet. Även om jag ibland kan vara lite lat av mig lyckades jag få iväg pappren i tid, och var därmed ett steg närmare min militärtjänstgöring.

Själva urvalsprovet var mycket lyckat och informativt. Vi, ca fyrtio kvinnliga sökande, fick höra om det militära, både av kvinnor som var mitt uppe i sin tjänstgöring och av äldre officerare. Vi fick svar på många av de frågor som vi undrat över och vi fick också testa på hur tunga b- och c-ryggsäckarna är. Till slut blev vi alla ännu intervjuade och träffade en läkare. I början var jag väldigt nervös inför intervjun, men vi kom fort in på ämnet långdistanslöpning och till slut lämnade jag intervjun avslappnad och på gott humör. Även läkaren avgav "domen" att jag tillhör den bästa klassen, klass A. På vägen hem hade jag inte längre några som helst tvivel om att militären inte skulle vara rätt plats för mig.

I slutet av våren kom inryckningsordern. Jag skulle inleda min tjänstgöring vid Jägarbrigaden i Sodankylä den 4.7.2016. Tillsammans med inryckningsorden fick jag en littera för bussresa till min tjänstgöringsort. På förmiddagen den första måndagen i juli började så min resa. Med blicken sökte jag igenom bussen efter olycksbrödrar och -systrar, eller som min pojkvän uttryckte det "unga män och kvinnor som såg rädda ut". Själv var jag inte längre nervös. Jag lyssnade på låten "Sodankylä" av Maj Karma på min musikspelare och såg nyfiket fram emot vad som skulle hända.

De första veckorna i armén var fyllda av aktiviteter, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Det var mycket nytt man skulle lära sig på kort tid och vilan blev ganska kort under många nätter. De första veckorna var definitivt de tyngsta under hela min beväringstjänstgöring, inte så mycket fysiskt men mentalt.

Av de tjugo kvinnor som tillsammans med mig hade placerats vid Underhållskompaniet stack ungefär en tredjedel tillbaka till det civila just under de tre första veckorna. En del av dem insåg att militären inte var vad de hade väntat sig, för andra igen räckte den fysiska konditionen inte till eller de måste avbryta på grund av olycksfall. Av de sex kvinnorna i min stuga var det bara två som avlade krigsmannaeden. För tillfället tjänstgör vi båda som undersergeanter, och ingendera av oss har ens för ett ögonblick ångrat att vi bestämde oss för att slutföra beväringstjänstgöringen. Också mina nuvarande stugkamrater i Sodankylä är nöjda med att de sökte sig till militären och att de fick Jägarbrigaden som sin tjänstgöringsplats.

"Sodankylä var den plats som jag i första hand ville och sökte till. Jag vill gå utbildningen i arktisk krigföring och så ligger Sodankylä garnison nära mitt hem", säger min vän från Savukoski. Också en annan av mina stugkamrater har likadana funderingar: "Jag sökte hit till Sodankylä även om Rovaniemi garnison skulle ha varit närmare min hemort. Men jag hade hört att utbildningen här i Sodankylä är lagom utmanande och av hög kvalitet. "Båda kvinnorna har i militären fått de erfarenheter som de hade väntat sig; samma krav ställs både på män och kvinnor, och såväl utbildare som kamrater har haft en jämlik inställning till dem som genomför frivillig militärtjänstgöring. "Jag förväntade mig strängare disciplin och tjänstgöringen har visat sig vara lättare än jag trodde". Alla regler och formaliteter överraskade till en början dem båda, men de vande sig ändå snabbt vid tilltalssättet och disciplinen. Kvinnorna är nöjda med den information som de har fått; såväl de lägre cheferna som personalen gav bredvilligt information och delade med sig av sina erfarenheter för att underlätta den första delen av tjänstgöringen.

de fysiska kraven är samma för båda könen, kvinnorna får ingen särbehandlingen och det finns inte heller kvinnokvoter till utbildningslinjerna. Det är alltså upp till var och ens motivation och färdigheter om man kommer in på den linje man önskat. I viss mån kan även det civila yrket inverka.

Själv var jag ända från början av min tjänstgöring inställd på att gå underofficerskursens medicinallinje, och i början av augusti styrde jag kosan mot Kajana där Underofficerskursen medcinallinje finns. Omkring 60 % av de kvinnor som söker sig till det militära går en ledarutbildning, antingen Underofficerskursen eller Reservofficerskursen. Överlag är kvinnorna väldigt motiverade för sin tjänstgöring, kanske just för att den är frivillig, och många av dem är beredda att tjänstgöra ett helt år.

Nästan alla kvinnor som inledde sin tjänstgöring tillsammans med mig hade som mål att gå en ledarutbildning, och alla de som ville gå underofficers- eller reservofficerskursen fick göra det. De var beredda att kämpa för sina målsättningar och satsa på sin militärtjänstgöring, till och med så till den grad att en av mina vänner från grundutbildningsperioden numera är generalsekreterare för beväringskommittén.

De tre månader som jag tillbringade i Kajana med att öva fältmedicin var en mycket givande period, både kunskapsmässigt och socialt; vi som bodde i samma stuga kom varandra nära och blev som en stor familj och motivationen hölls på en hög nivå när vi hade intressanta saker att göra.

I synnerhet den andra halvan av Underofficerskursen bara flög förbi medan vi övade på att kanylera och sticka och tränade första hjälpen vid sidan av den övriga ledarutbildningen. På Underofficerskursen blev jag övertygad om att medicinallinjen var helt rätt val för mig, inte bara för att det var intressant utan även med tanke på det civila livet.

Strax före jul, när jag återvände från kommenderingen i Kajana blev jag i enlighet med min önskan utnämnd till kvinnornas representant vid Jägarbrigadens beväringskommitté. Nu försöker jag enligt bästa förmåga här i Sodankylä sköta ärenden som rör såväl våra tio kvinnliga rekryter som kvinnor som redan har tjänstgjort här en längre tid. Till en början kan det vara svårt att anpassa sig till en så mansdominerad miljö, och det militära medför lite andra utmaningar för kvinnor än för män, och just därför behövs vi kvinnliga representanter.

Det finns bland annat egen klubbverksamhet för kvinnor, och kvinnornas infokväll är ett diskussionstillfälle där man diskuterar vad det innebär att vara kvinna i det militära. För egen del skulle jag vilja ordna något trevligt program för kvinnor, som till exempel att ta en kaffe i soldathemmet, nu när tjänstgöringens mest stressiga inledningsskede är avklarat.

Truppförbandens erfarenheter av kvinnor i det militära är positiva. De är motiverade soldater och goda kamrater och genom sitt goda exempel och sin starka försvarsvilja påverkar de truppens verksamhet på ett positivt sätt. Därmed finns det orsak att påstå att det militära är lika mycket kvinnornas som männens värld. De begränsningar som könet ställer för genomförande av vissa uppgifter, till exempel gränsjägarutbildningen, är i slutändan rätt små. I första hand handlar det om inställning, fysik och vilja, precis som för männens del. Jag vill önska alla kvinnor varmt välkomna till militärtjänstgöringen. Era kunskaper och färdigheter behövs och ert kunnande värderas hos försvarsmakten!

 

Joukko-osasto Rovaniemi Sodankylä